Ha den äran pappa!
Idag fyller pappa 54 år.
Det känns som om det var nyss vi firade din 50-årsdag.
Min pappa och jag har inte alltid haft en bra relation.
Under större delen av min uppväxt bodde min pappa en bra bit ifrån Nynäs,för att sedan flytta utomlands med sin fru och två barn.
Den kvinna han då var gift med satte ständigt käppar i hjulet för mig och pappa,det var som att hon ville låtsas om att jag inte fanns.
Hon ville leva i en perfekt liten bubbla,med sin man och sina två barn. Leva ett lyxliv.
Ett tredje barn,dvs jag,som inte var hennes eget,fick inte plats i den bubblan.
Jag var det svarta fåret.
Jag var ofta ledsen och förstod inte varför jag inte fick vara med,varför inte jag fick följa med på deras resor.
De gånger jag fick vara med kändes det bara som att jag var ivägen.
De allra flesta gånger jag var på besök hälsade pappas fru inte ens på mig,hon låtsades som om jag inte var där.
Då kunde jag lika gärna låta bli att komma.
Att inte bli sedd,att vara osynlig,det är en riktigt jobbig känsla.
Att deras barn,mina halvsyskon,heller aldrig riktigt accepterade mig,det var också jobbigt.
Jag försökte verkligen,men att försöka och försöka,utan få något tillbaka... Tillslut gav jag upp.
Ett tag hade jag inte någon kontakt alls med min pappa. Då fick jag välja själv. Jag ville vara ifred. Jag ville inte vara osynlig.
Och så tillslut,en dag berättar pappa för mig att han och hans fru ska skiljas. Det var en bra dag.
Pappa och jag pratade om att göra en liten resa ihop,vi träffades oftare,och det kändes äntligen som att han såg mig,att han var min pappa,på riktigt.
Kort därefter träffade han en ny tjej.
Jag blev osynlig igen,och våra resplaner gick i kras.
Då slutade jag prata med min pappa.
Jag var arg på honom och tänkte att,det kommer aldrig att hålla,varför väljer han ett förhållande som aldrig kommer att funka,hur kan han välja det,framför sina barn.
Månader gick,jag lämnade honom ifred,och ville att han skulle lämna mig ifred.
Efter en ganska lång tid försökte vi få kontakt med varandra igen.
Jag hade trots allt haft en ganska lång tid på mig att fundera.
Pappa var fortfarande kvar i sitt ''nya'' förhållande,och jag orkade inte vara ledsen och besviken på honom längre.
Jag ville ge det ett försök till,ville se om han kunde vara den pappa han borde,och som jag alltid saknat.
Ville så gärna att han skulle finnas där.
Hans nya tjej var helt annorlunda mot hans fd. fru. Hon var snäll,hon ville väl. Hon såg inte ner på mig,hon stängde inte ute,hon gjorde mig inte osynlig.
Hon var bra.
Åren har gått,och än idag är de tillsammans.
Jag vet inte hur mycket min pappa vet om detta,men jag är inte arg längre,jag är inte ledsen,jag har förlåtit.
Jag är vuxen nu,jag har en egen liten familj,och jag har inte längre behovet av att bli sedd.
Jag klarar mig själv nu.
Det räcker att veta att du finns där.
Någon kontakt med mina halvsyskon på pappas sida har jag i det närmaste inte.
Ok,vi är ''facebookvänner''. Men inte mer än så.
Ja,klart det är lite tråkigt.
De är ju trots allt Samuels moster och morbror.
Men de verkar ha valt att inte vilja lära känna honom.
Det är synd,för i så fall skulle de få lära känna världens finaste,busigaste och mest kärleksfulla lilla kille.
Jag kan räkna på ena handen de gånger de har träffat Samuel,så få är gångerna.
Nu blev det ett lite längre inlägg än vad det var tänkt.
Egentligen ville jag bara Gratulera pappa på födelsedagen,och säga att,jag är glad över att du finns där.
Nu ska jag rasta dammsugaren,och sedan hämta upp lite tvätt. Effektiv idag,yes indeed.
Putsa fönster,det får jag göra en annan dag.
Bild från pappas 50-årskalas.
